Så kändes det idag när jag åkte till skolan för att träffa alla underbara klasskompisar. Visst märktes det att det var ett tag sedan sist, men ändå - att stå där i matkön och försöka höra varandra över sorlet och slamret, att försöka lösa mattelärarens kluriga problem, att sitta och viska dåliga skämt till varandra på biologin och att hänga vid skåpen och räkna matte efter skolans slut. Det är så invant, så naturligt och så najs! Jag tror att jag har insett det först nu, men oj vad jag kommer att sakna klassen och skolan när jag är borta!
Men det kan inte hjälpas, för jag ska äntligen åka till Kanada och jag ser så sjukt mycket fram emot det! På lördag blir första gången jag flyger utan någon i familjen, första gången jag är utanför Europa och första gången jag får uppleva jet-lag. Spännande? Ja!
Men först väntar många sorgliga avsked. Eller egentligen har det redan börjat - i morse sa jag hejdå till mormor (kommer att sakna dig!) och många kompisar från skolan kommer jag inte att träffa något mer innan jag åker. Och visst är det jobbigt, men vadå, trots allt handlar det bara om ett år. Inte ens ett år förresten, bara 10 månader. Och ett år går fort, det har min erfarenhet lärt mig. Speciellt när man har kul (vilket jag är säker på att jag kommer att ha) och gör massor av saker (vilket jag förhoppningsvis också kommer att få göra).
Snart kommer Mirr hit för lite chill, så jag måste gå. Hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar